Ett års jävelskap... i ett.

Nu kommer ett kräk inlägg kantat av en spänningshuvudvärk som hållt i sig sen igår, bra va?

Alex, min son, har varit förvånansvärt lugn som barn. Han grät knappt något och sov nätterna igenom. Jag beundrade föräldrar till kolikbarn och fattade inte att dem inte hamnade på psyket inom fem veckor.

Alex ÄR ett lugnt och fridfullt barn och om han väl gråter så är det faktiskt ngt...
Han varit ett lugnt barn i hela sitt ettåriga liv... Fram tills idag.

Det är inte ens lunchtid och jag skulle nog kunna slita ut vartenda strå på min skalp och dunka mitt huvud blodigt mot en vägg just nu.

Det känns som om min son har samlat på sig ETT ÅRS REN JÄVULSKAP och fått utlopp för det just nu.
GAH!

Vid ett tillfälle tjöt han bara, bara sådär irriterat a la "jag får inte som jag vill-tjut" som han för övrigt aldrig gjort och jag fullkomligt bröt ihop.
Så där satt vi båda och bölade.

Han tystnade och stirrade chockartat på mig medans jag lät att få rinna av mig och koka över.

Att vara ensamstående är tufft. Så är det bara och kom inte och säg motsatsen för då åker du på en propp, en fet sådan!

Bitterfittan vaknade till liv igen och alla singelmän där ute som har barn men inte på heltid... passa er säger jag bara med ett morr i halsen...