The End...

Det är mitt sista inlägg här på blogspot, är sjukt missnöjd med stället därmed basta..
Jag är i upplösningstillstånd just nu... vill bara skrika mig hes just nu...

Och till Sofi och hennes utmaning så skall jag besvara den, men jag tycker sjukt synd om tösabiten, SKAFFA INTE BARN (läs: skaffa inte barn med idioter) om inte ni gillar att bli självmordsbenägna...

Fem saker i min frys: Majskolvar, vaniljglass, massa kött, grönsaker och is
Fem saker i min väska: Kalender, lypsyl, blöjor, servetter och parfym
Fem saker i min garderob: Kläder, snurrskåp, täcken, kuddar och väskor
Fem saker i min bil: Har ingen bil.
Fem saker i mitt badrum: Tvättmaskin, levande ljus, handdukar, en potta och massa hudvårdsprodukter.
Fem saker i mitt kylskåp: Nagellack, pesto, mjölk, bananpuré och ketchup.

Peace

fairytale gone... good?

Är det inte..?
Näe...
Eller..?

Ja är det inte en pyyyytteliten glimt av ngt ljust jag serdär i fjärran?
Jag tycker det ser ut som ngt vitt... som galopperar... med ngt skinande på sig... ngn i utrustning måntro?

vem vet, det återstår att se.

Peace!

PS: jag funderar starkt på att ÅTERGÅ till blogg.se, alltför krångligt här ju!DS

The Philosopher

Jag har nu sjunkit in allt djupare i filosofins värld, och fullkomligt ÄLSKAR det!
"Jag är hemma!" får jag lust till att hojta till högt ibland :D

Det är kul att hamna i ett ämne där man verkligen dras med och som får en att tänka såna där lååånga tankekedjor. Härligt!
Gött att få kugghjulen oljade och igång!

Nu ska jag gräva ner näsan i böckerna ännu djupare.
Dagens ord: "Belive whatever you need to belive, that´s what really matters..."

Peace!

Ett års jävelskap... i ett.

Nu kommer ett kräk inlägg kantat av en spänningshuvudvärk som hållt i sig sen igår, bra va?

Alex, min son, har varit förvånansvärt lugn som barn. Han grät knappt något och sov nätterna igenom. Jag beundrade föräldrar till kolikbarn och fattade inte att dem inte hamnade på psyket inom fem veckor.

Alex ÄR ett lugnt och fridfullt barn och om han väl gråter så är det faktiskt ngt...
Han varit ett lugnt barn i hela sitt ettåriga liv... Fram tills idag.

Det är inte ens lunchtid och jag skulle nog kunna slita ut vartenda strå på min skalp och dunka mitt huvud blodigt mot en vägg just nu.

Det känns som om min son har samlat på sig ETT ÅRS REN JÄVULSKAP och fått utlopp för det just nu.
GAH!

Vid ett tillfälle tjöt han bara, bara sådär irriterat a la "jag får inte som jag vill-tjut" som han för övrigt aldrig gjort och jag fullkomligt bröt ihop.
Så där satt vi båda och bölade.

Han tystnade och stirrade chockartat på mig medans jag lät att få rinna av mig och koka över.

Att vara ensamstående är tufft. Så är det bara och kom inte och säg motsatsen för då åker du på en propp, en fet sådan!

Bitterfittan vaknade till liv igen och alla singelmän där ute som har barn men inte på heltid... passa er säger jag bara med ett morr i halsen...

utomhusblogg!

Jaha då ska vi se vad som hänt idag då. Dagen visade sig sluta hyfsat händelserikt ;)

Började dagen i lugn takt, tog min tid på det mesta och softade.

Jag busade och stojade med Alex massvis och lärde honom göra Evil Eyes (checka länken så förstår ni vart inspirationen kom ifrån) och här är en del av resultaten:

T kom runt tre o skulle passa Alex så att jag kunde få plugga ifred.

Jag hade redan gett upp eftersom det har varit sånt slit med att bara få tag på all kurslitteratur, jag har mailat, ringt o lämnat meddelanden utan ngt resultat. Dålig stil tycker jag.

Men hur som helst så cyklade jag bort till Espresso House, satte mig lugn o ro och pelade fram datorn, ställde min ChaiLatte och baguette och började att ögna igenom all material jag hade att gå på.

Jag åt under tiden som jag satt med näsan i datan och plötsligt fick en AHA-upplevelse och skulle nog gott kunnat skrika "Eureka!" utan skam..

Det jag däremot gjorde, fylld av skam istället, var att slinta med gaffeln och ha ner min tallrik flat ass on the floor!!

Jag blev rosenröd om kinderna och skämdes som ett djur.

Men lika glad för det var jag minutrarna efteråt för jag hade iaf hittat en lösning, thank God!

Men sp strax efter lösningen var hittad och jag skulle just skrida till verket så kom dem... MAMMORNA INVADERADE!!

De kommer i flock har jag lärt mig nu... och dem ammar öppet... och pratar gullinuttiputtigt med sina barn konstant...

Orka..

Jag satte radion i öronen på högsta volym för att dränka babyskriken som kom med jämna mellanrum... utan vidare resultat.

Jag var iaf nöjd med att ha hittat en lösning men hamnade snabbt ut på nätet och msn istället och spanade lite.

Just som jag funderade på att avsluta mina msn-samtal och faktiskt göra ngt vettigt så hör jag en av mammorna fnissa avsevärt högt.

Jag tittar nyfiket upp och ser en mans ryggtavla.

Jag hajar snabbt och skrattar till själv halvhögt.

Mannen är klädd i ngn sorts röd-vit-rutig jacka, boots, en rejäl vit cowboyhatt och så vänder han sig i profil... då får jag syn på ett par rosa papegoj-öronhängen (ja ni läste rätt) och jag hoppar nästan till.

För vem är det som stiger in på cafeét om inte självaste PETER SIEPEN! haha!

Jag fullkomligt gapar av förvåning medans hans blick fäster på oss mammor (nej Alex var inte med men jag är ju trots allt mamma) och undrar om vi är normala, men det skiter vi fullständigt i och brister alla ut i gapflabb över denna fjöriga man som en av mammorna så fint uttryckte det, intill honom!!

Haha!

ja det livade upp min dag finfint!

Han satt på caféet länge och väl ska tilläggas och det gjorde jag med.

Jag njöt av egentiden och satte mig slutligen på uteserveringen, intill Peter såklart och funderade skarpt på att fråga vart han köpt öronhängena haha!

Satt med cigg, kaffe och laptopen i en skön frostig solnedgång, kan det bli bättre liksom :)

Till slut cyklade jag hem med stelfrusna fingrar och musik i öronen :)

Nöjd vill jag visst beskriva det som.

Fick dessutom rapporterat av Johan att Peter Siepen åt på en restaurang i Pålsjö med, med samma blonda tjej för den delen :P

Så efter en "avsnoppning" av en tjugoårig besserwisser är min dag komplett!

Peace!

en inblick i min dagliga värld.

Ja här kommer ett smakprov på hur livet kan te sig när man är ensamstående och studerande mamma med mål i livet.
Jag vill dock klargöra att detta inte är ett "kräka av sig inlägg" utan bara just en inblick.
Jag trivs fint med mitt liv och klagar inte, jag är säker på att jag reder ut alla hinder o bekymmer som hamnar i min väg.

Kl. 09.00-10.00
Vid denna tiden brukar jag och Alex vakna, yes jag är grymt bortskämd med sovmorgnar och tackar Gudarna för det! Särskilt med tanke på hur sena nätter jag brukar spendera.

Hursomhelst stiger vi upp och den vanliga morgonproceduren brukar bestå av att fixa gröt till lillkillen och kaffe åt mig.
Under tiden som gröten svalnar i frysen, Alex mumsar på ett knäcke är allmänt nöjd med livet och kaffet puttrar på brukar jag slänga in en maskin tvätt och sätta igång datorn.

Sedan käkar Alex för att sedan ligga i lekhagen för att dricka vatten och jag passar på att sörpla kaffe, kolla kalendern och datan.
Sedan duschar jag och byter om.

Dagens ärenden bestod av att ringa runt till CSN, försäkringskassan, min skola samt kolla upp jobb i Danmark.

Efter alla mina samtal är kl runt lunch och Alex vilar middag.
Under tiden vispar jag ihop ngt ätbart och plockar, diskar och donar i hemmet.
Hänger upp tvätten och fixar till pappersarbete och ringer dem sista samtalen där jag ej fick tag på dem jag skulle - det gäller att ligga i har livet lärt mig. Skam den som ger sig liksom.

kl.13.00 - Alex vaknar och käkar lunch.
Vi byltar på oss ytterkläder och jag lyckas alltid svettas floder då allt ska med i en liten cykelkorg, ta på sig skorna medans lillkillen springer runt och till slut ha hela famnen full av både lillkillen, cykelkorg, nycklar och cykelhjälm allt medans man ska låsa dörren samtidigt.

Väl ute cyklar vi ner mot stan.
Första hållplatsen är försäkringskassan.
Där tar jag itu med massa smått och gott.. not.
Sedan bär det av till bankomaten för att sedan cykla vidare till biblioteket för att försöka reda ut vilka böcker jag ska ha tag i eller inte.

Möter upp Sabina och Yasse, snackar och sedan går vi in på biblioteket.
Väl inne får jag ha koll på en Alex som mer än gärna pyser iväg eller slingrar sig argt i mina armar.
Under tiden skall jag stå snällt och lyssna uppmärksamt på vilka böcker som krävs, vart jag hittar dem osv.

Såklart blir det mindre trubbel och jag hittar hälften av litteraturen som jag söker.
En snabbfika och sedan bär det av igen.

Denna gången cyklar vi vidare till ett dagis som vi ska kolla på.

Kikar på dagiset, ställer tusen frågor och synar allt sådär riktigt noggrant som mammor gör.

Sen hem. Mata lillkillen, diska o sätta på en kanna kaffe igen.
Duscha killen, byta om på honom och ge honom vatten medans han leker i sin hage.
Dags för resterande hemsysslor.

Sedan är det läggdags för Alex.

Därefter blir det följt av ett schemasnack med T som vanligt... detta är nog det mest tids-och energislösande tillfället jag känner till, för varje j*la gång ändras schemat, titt som tätt...

T går till slut hem och här sitter då jag. Kl 20.00 på kvällen, slutkörd och med värk i benen (jag tror seriöst på fullaste allvar att ALLA mammor lider av värk i benen...) och skall ta itu med skolarbete som jag knappt förstod mig på och har endast hälften av kurslitteraturen hemma.

Det är bara att bita ihop, ta sig samman och göra ett bra arbete.

När sedan klockan närmar sig midnatt ligger jag oftast i sängen med laptopen i knät och en kopp te.
Jag chattar, surfar och pysslar med smått som jag ej hunnit under dagen, sånt som inte alls är särskilt viktigt men som jag intresserar mig för.

Runt tre på natten sover jag till slut.

Och kl nio - tiotiden är det dags igen.

Thats my day..
Så med detta klargjort vill jag bara tillägga att min tid må vara begränsad och svår att få till att räcka till allt. Men jag gillar mitt liv. Jag älskar det faktum att jag trots allt hinner med både allvar, vänner och pyttelite egentid. Allt lika viktigt i mina ögon.

Men för den som funderar på barn, även som ensamstående så säger jag bara - tänk om.
Inte för att jag är anti barn, inte alls, tvärtom! Jag vill ha fler!

Men lev ditt liv fullt ut, för det är mycket du skall offra och orka sen.
Tänk på det, du med som kille.

Peace!

I dont need a man?

Ja en sak.. nej två saker har jag kommit fram till inatt:
1. Nöden har ingen lag. Det är bara så. När man väl har det krisigt i en illa tajmad tidpunkt så lär man känna sig själv, hur stresstålig man är och hur mycket tålamod som sitter innanför bröstet på en.

2. Det andra jag kom fram till är att vid flera tillfällen, oftast när jag inte har tillgång till ngn särskilt teknisk eller har någon i mitt hem som kan hjälpa mig så brukar jag i slutändan klara det själv. Visserligen ett par bloss senare och några framvästa svordommar tyst mellan tänderna men ändå. Jag klarar det.

Kanske är det en bra symbbolik för vart jag står i min situation just nu - att det är surt och onekligen hårt, MEN DET GÅR. ja det funkar. I slutändan.
Så nu ska jag nog bara luta mig tillbaka och låta resten sköta sig självt?

Eller ska jag kavla upp ärmarna och försöka mer? Tips, förslag, någon?

Peace!